Förälder i tonåren

Det som jag kommer skriva nedan kommer säkert göra många arga och rent av förbannade men det är min åsikt och det står jag för. Vi har alla rätt att tycka vad vi vill så länge det inte kränker och det anser jag inte att det som är skrivet nedan gör. Jag talar inte om hur det ska vara utan hur det borde vara och det är två helt skilda saker.  Det slutliga ansvaret ligger hos de som är inblandade och det kan ingen ändra på men råd är aldrig fel att ge.

År ut och år in har man sett inslag på olika tv-kanaler där tonåringar vill ha barn eller fått barn. Många är mogna för sin ålder men lika många är omogna och det ser man i deras sätt att prata och resonera i detta med barnuppfostran. Jag blir rent sagt ut förbannad, hur oansvarigt det är av dessa ungdomar men framförallt deras föräldrar. Oavsett om dessa ungdomar skulle ha jobb och egen lägenhet och vara vuxna för sin ålder så är det inte tid för dem att skaffa barn med tanke på var de är i livet och var det borde vara. De kan visst vara mogen och veta vad ansvar. Många säger att det finns ingen ålder för att visa ett nyfött barn kärlek och omtanke. Men kan de visa barnet villkorslös kärlek i alla situationer. Vad händer med barnen när  alla vänner ska gå ut och roa sig, gå på bio, träna och ha sovmorgon? Ska då föräldrarna ställa upp så de kan vara ungdom igen? Enligt mig så försvinner rätten till detta den  dag då de tar beslutet att skaffa barn i tonåren och. Om de känner sugen och vill att deras föräldrar ska ställa upp så de kan roa sig sig eller ha egen tid så är de nog inte redo för att skaffa barn ändå.

Har en tonåring mellan exempelvis 13 och 18 ett jobb med fast inkomst, egen bostad och körkort?

I normala fall så har de inte det, enligt lagen är anledningarna många. Oftast är det föräldrarna som får gå in och ta största ansvaret. Men det är där som jag blir fundersam, var finns dessa föräldrars ansvar som låter deras barn skaffa barn i så tidig ålder? Varför inte uppmuntra dem att leva livet , roa sig, satsa på skolan, jobba ett tag innan de skaffar familj och vara med vänner. Om ungdomar är så envisa att och inte ger sig då får man visa vem som bestämmer och sätt sig ner och prata om för och nackdelar.

Men vad gör man om barnet i smyg skaffar barn, det händer det också, ska man som förälder se till att de tar abort? eller om det gått så lång att det är försent, ska man adoptera bort det?

Föräldraansvar

Jag anser att en del inte borde få ha barn, kanske skulle det införas en sorts test och kolla om man är kvalificerad och lämplig som förälder. 

Ibland kan jag bli så galen på en del föräldrar som inte verkar ha koll på sina barn när de är ute. Jag har sett så många gånger när jag exempelvis är i en affär att plötsligt så kommer barn springande omkring och är högljudda men ingen förälder så långt ögat kan nå. Om nu de inte vill att deras barn ska sitta i barnvagnen utan de ska kunna får röra sig så kan de väl åtminstone hålla koll på dem.

Om nu det brukar sägas "Barn gör inte vad man säger, utan barn gör vad man gör" så kanske det säger något om föräldrarna till de barnen.

Jag unnar verkligen människor att skaffa barn om de är mogna till det och har råd.

Men hur blir det när barnen växer upp till tonåringar och  börjar utvecklas och vill vara ute. Ska vi låta de få bestämma tidigt själv  eller ska man sätta gränser om vad som lämpar sig.

" Men han/hon får ju göra så, varför får inte jag göra det så, vad du/ni är dumma"

Ska man ge efter så de kan ha lika roligt som sin kompisar eller ska man stå fast vid sina principer?. Bara för de andra får vara ute längre så behöver det inte betyda att deras föräldrar är bättre och att det är rätt beslut som de fattat.

Bara för våra barn har blivit myndiga så betyder det inte att vårt ansvar inte finns mer. En del väljer att låta sina barn flytta hemifrån och barnen kanske pluggar än och måste ta jobb också så de kan klara sig. Men  nu är det så att enligt lag så är vi försörjnings skyldiga till vårt barn tills de slutar gymnasiet eller senast 21 år (om de går så länge).

Så länge barn bor hemma även om de är 18 år och äldre så får de följa de regler som finns i hemmet. Och vi ska absolut inte passa upp dem med att plocka undan efter dem. De får allt hjälpa till med matlagning, bekosta sina egna saker, hjälpa till med annat och har de någon form av lön eller ersättning så kan de betala hem inom vissa gränser. Det är inget hotell, fast hotell kostar det att bo på. Det är inget fel att de får lära sig ansvar och att ta hand om sig själv på annat sätt än att komma och gå när det passar dem.

Men allt handlar i grunden om hur vi som förälder tar vårt ansvar och inte velar med våra barn och låter de bestämma.

Politiker

Är politiker ett annat folkslag eller är de en av oss?

Är det så att allt som politiker säger och "lovar" är bara struntprat?

De bara pratar och pratar om vad som är bra för Sverige, klagar på de andra partierna.

Vad är egentligen meningen med att det bråkar som de gör när de i grunden egentligen har samma mål. Handlar inte allt om att vi ska ha det så bra som möjligt i vårt avlånga land?

För mig så är politikerna ett släkte för sig själv, de sitter där på sina piedestaler och tar beslut som  inte gynnar alla utan bara en del. När en politiker slutar sitt jobb så får han antingen en annan tjänst eller så får han jättehöga "fallskärmsavtal" så han kan leva gott resten av sitt liv. Är egentligen inte politiker ett jobb som alla andra och slutar man där självmant så borde man få 45 dagar karens som vi andra får  och så borde de få gå och stämpla och leva på 80-65 % av sin inkomst som jag har för mig att a-kassan är. De hade ju redan då klarat sig hur bra som helst. Den dag då jag får se en politiker sitta och vänta på sin tur på arbetsförmedlingen eller ha en bokad tid hos "socialen" då kommer jag börja tro på rättvisa igen.

Sen ska man ju inte tala om lönerna de besitter, visst de bestämmer Sveriges öde och tar svåra beslut men har inte exempelvis Brandmän, läkare och poliser också en viktig del i våra liv,också och de kommer inte ens i närheten av vad en politiker tjänar.

Politiker pratar ofta om att Sverige ska vara jämlikt, men är det det egentligen?, nu menar jag inte mellan kön, folkslag osv utan mellan oss vanliga knegare och våra kära politiker?

För mig känns det som dubbelmoral och hyckleri, de fattar beslut om jämlikhet mellan oss människor i Sverige medan de sitter med sina jättehöga löner, fallskärmsavtal osv. För att det ska kännas trovärdigt  så borde de få finnas på samma nivå som oss. 

Men drömma kan man ju få göra för politiker kommer alltid tro att de är snäppet bättre än oss och fortsätta med sitt hyckleri så länge vi väljer in dem.

Idealkroppen

Vi matas dagligen med hur vi ska se ut, vad som är hälsosamt och bra. Idealen skiftar titt som tätt. Överallt blir vi påminda om hur en perfekt kropp ska se ut och allt utöver det är inte okej. Detta enligt media, som tidningar, internet, tv-program, radio osv. Median påverkat oss mer än vad andra tror, om vi får höra hur vi ska se ut, ät inte detta för det är inte bra för kroppen och dess organ så är det inte så konstigt att vi tillslut blir påverkade.

Alla dess modeller som är så perfekt i sin hy, sina kroppar, är vackra och vackert hår. Är det så idylliskt att vara modell och tjäna pengar på sitt utseende? Får de äta det som de vill, om de är sjuka får de bli hemma och vila då?

Livet skulle vara magiskt om vi alla kunde se ut så men nu är det inte så verkligheten ser och kommer nog aldrig göra det heller

Frågan är bara vad som är bäst hälsomässigt, beror det på individen själv eller i största allmänhet? Om någon mår bra som mager är det upp till dem då eller ska det påpekas för dem om deras hälsa. Eller om man är tjock och mår bra ska det vara upp till dem då eller är det heller inte bra i längden, Men vem har egentligen rätt att säga vad som är en perfekt kropp. En kropp som är perfekt för en person kanske inte är det för någon annan. Ska vi lyssna på andras råd eller ska vi vara som vi vill.?

,

Åsikter

Vi är i vårt avlånga land lärda att vi har rätt till våra egna åsikter. Vi säger vad vi tycker och lyckas alltid reta upp någon. I stället är det nog så att vi får säga det vi tycker inom rimliga gränser, vi har yttrandefrihet men vi får inte säga riktigt ändå vad vi vill.  Vi får ofta höra om att vi måste säga vad vi tycker, göra oss hörda annars händer inget, ditt ord gör skillnad. Men till vem, vem är det som vi gör oss hörda hos?

Om det händer något i vårt land som inte är rätt så protesterar vi, vissa gör det i smyg medan andra gör det offentligt men då blir de tagna och varnade eller får fängelse.  Tänk om det vore så lätt, att våra ord verkligen hördes av den högre makten och att de kunde inse att det som sker i vårt land ibland är inte rätt fast lagen är skriven så. Lagen kan ha fel.

Vem har egentligen rätt att säga vad som är rätt och fel, om de som är tillsatta bestämmer fel?. Är det inte dags att de byts ut då när så många är missnöjda med besluten som tas. 

Varför får vi höra att vår röst är viktig men när vi pratar så ska vi tänka på vad vi säger?

Alla har rätt att tycka vad de vill oavsett om deras åsikt är korkad så är det deras åsikt och vi måste inte gilla den men respektera det.  Men de som ska leda vårt land  ska ha rättvisa åsikter som inte ser ner på någon utan är rättvis mot alla inblandade parter. Åsikterna ska inte grunnas på kön, folkslag eller ålder. Utan det ska grunnas utifrån vad som skett och hur det påverkar de inblandade. Inte offret/offrens del i det, för de som begått något ont har gjort valet och ingen annan.

För hur ska vi kunna uppfostra våra barn till vad som är rätt och fel när de dagligen får ta del av saker som tolkas på fel sett av andra. Det är ibland inte så konstigt att människor protestera mot orättvisor i samhället, att inte vi ibland resonerar att "om något skulle hända någon som står mig när så skulle jag ge igen med samma mynt". När de som straffas ändå antingen slipper undan, får milda straff eller kommer ut efter halva tiden för att de sk. "skött sig".  Om de med högre makt misslyckas i sina bestämmelser och lagen "failar", hur ska då de  som ska hantera det som hänt, kunna hantera det på rätt sett?. 


Bara för att vi får höra " att livet inte kan vara rättvist alltid" så betyder det inte att det ska vara så........

Soulmate

Finns den där Soulmaten någonstans, existerar de överhuvudtaget?  Alla tror vi olika på detta om soulmaten eller som det heter på svenska; själsfrände. En del tror på det medan andra inte gör det och vilket är helt okej, alla ser ju olika på saker i livet.Jag personligen trodde inte på det innan men jag  hörde om andra som har det och haft det och jag började fundera om de verkligen finns där ute. De senaste åren så började jag mer och mer tro på att de finns och när jag mötte min nuvarande man så kände jag det inombords att jag mött min jämlike, min bästa vän och soulmate.Men vad är en soulmate då?Alla ser olika på vad det är, den som är så lik oss själv, kan läsa våra tankar, känner av sorgen/glädjen, får vårt hjärta att dunka extra fort. Gör oss lycklig, bästa vännen/kompisen, berör oss på ett sätt som ingen annan kan eller gör. Det finns så oerhört mycket som kan beskriva vad en soulmate är. Frågar man en grupp människor så säger de säkert olika. En soulmate för just dig betyder inte att det är samma för en annan. 

En del med barnvagnar

Ibland förstår jag mig inte på vissa som har småbarn och barnvagn, nu menar jag inte alla. Ibland så dyker det upp småbarnsföräldrar som är ute med sina barn i barnvagnen och tror att de äger stället.

 

Jag är kluven än i dag på om barnvagnar borde få tas med in restauranger, då syftar jag på de stora sittvagnarna. Helst om föräldrarna inte tänker på att det finns andra som vill ha lika mycket plats. Alla ska ta hänsyn till varandras plats när man är ute bland andra.

 

Likaså gäller i affärer där en del ställer sina enorma vagnar mitt i gångarna och går i väg för att hämta saker en bit bort. Men hallå vad har hänt med att ställa den in till kanten eller ta den med sig. Eller hur är det med detta när exempelvis två föräldrar med sina barnvagnar står mitt i en gång och pratar med varandra utan att ens ha en tanke på att det det kan finnas andra som behöver ta sig förbi utan att behöva trängas eller säga till. Detta med självklarheten brister i bland för en del av oss.

Perfekta kvinnan och mannen?

Hur är den perfekta kvinnan, finns hon?

Hur är den perfekta mannen: finns han?

 

Är ordet perfekt överdrivet, finns egentligen den perfekta kvinnan och mannen och vad gör dem perfekta isåfall?

 

Deras kroppar, deras sätt att ta hand om saker, att vara mot andra/sin partner?

 

Kan man inte vara perfekt utan att man innehar något av ovanstående drag, måste man ha alla eller räcker det med ett drag och om man inte har något av dem är man inte perfekt då?

 

 http://www.epochtimes.se/articles/2009/11/14/18135.html

 

 

 

 Än idag så finns det ideal om hur kvinnan och mannen ska se ut och vara, vi har normer att följa, men sen finns det de kvinnor och män som vågar sticka ut från mängden. 

 

Tillbaka

Då var jag tillbaka igen med en ny blogg, jag skrev blogg innan men lusten försvann, jag har mina aningar om varför men det förblir hemligt. Men jag ska göra ett nytt försök och eftersom det rör sig mycket i mitt huvud, så när det dyker upp något så ska jag försöka skriva ner dem här.  Kan hända att det blir intensivt skrivande emellanåt men också att det dröjer emellan inläggen. Jag kommer inte skriva om något privat utan kommer hålla mig till olika ämneskategorier. men det kan hända att jag lägger in recept, dikter, video och bilder ibland.

Så håll i er så ses vi....